Ja vad säger man?? Jag försöker men hittar inte riktigt dit. Orken är som bortblåst och hur jag än försöker så faller jag tillbaka in i det menlösa stirrandet i väggen, kanske gick jag in i väggen en smula? Vad det än var som hände så önskar jag så att det ville försvinna illa kvickt för en riktigt trevlig jul har jag minsann tänkt ha ändå. Granen kom in i veckan och imorgon har jag bestämt mig för att vakna stark och ta tag i pyntandet som minsann ska bli en rolig upplevelse med lilla fröken Liten som styr och ställer…

Om det är någon som sett den där energin jag brukar ha så är ni mer än välkomna att återge den till mig…

♥

För er som tittar in för att läsa en glad och inspirerande blogg får jag tyvärr be om hoppa över det här inlägget och titta in en annan dag istället för just nu just denna natt måste jag få säga precis som det är just precis nu…

Efter drygt 6 månader med extremt lite sömn känner jag mig utmattad och tom, jag mår dåligt över att jag fortfarande inte får på mig knappt några av mina gamla kläder än, att jag fortfarande har så ont i kroppen efter olyckan att jag ibland bara vill lägga mig ner och dö! Att jag har en sambo som sover sig igenom de högsta av barnaskrik gör det inte bättre någon stans och jag känner hur arg jag är på honom och hur jag önskar av hela mitt hjärta att han inte heller kunde sova. Men istället sover han natten igenom 8-9 tim per natt. Jag känner hur jag mer och mer tappar orken för det mesta, hur min annars underbara skaparlust sakta tynar bort. Jag vaknar på morgonen efter några fjuttiga timmars sömn och spenderar morgonens timmar att mest orka hålla mig sig på benen samtidigt som jag ser till att min son och mina hundar har det bra. Har jag tur har jag fått lite energi lagom till att jag ska hämta Tindra och därefter försöker jag hinna med något, vad som helst innan mannen kommer hem och kvällen närmar sig.

När barnen sover och hundarna är rastade sitter jag i soffan bredvid en allt för ofta sovande man och där sitter jag och stirrar på tvn medan huvudet jobbar på högvarv med att gå igenom allt jag inte hann idag heller. En timme eller två går sen vaknar sonen och jag går in, putter in nappen och lägger om honom. Kryper ner i sängen och ligger och lyssnar på hans andning och ibland på hans missnöjda tjut tills han somnar om. Funderar ofta på om det är värt att somna eller om jag skulle gå upp och städa…
När jag äntligen somnat är klockan ofta 5-6 och sonen vaknar igen. En stund senare ligger han i min famn och blir struken över ryggen för att somna om, då ringer mannens väckarklocka som snoozas ett par gånger och därefter smälls det i garderobsdörrar och sonen är oftast klarvaken.
2 timmar senare vaknar dottern och jag är glad att jag lyckats ligga och halv sova medan jag underhållet sonen med diverse saker under morgonen. Ja sedan är den igång dagen som följs av natten som spenderats vaken till största del.

Sen händer något som gör att det hela inte längre är hanterbart. Jag är på håret att förlora en av mina finaste och ovissheten har ätit upp mig inifrån. Ännu fler sömnlösa nätter och på allt detta en oro och ständig kamp mot tiden. Jag trodde botten var nådd för längesedan men jag ser mig själv utifrån hur samlad och lugn jag kan verka och inser hur jag för varje gång blir mer och mer hysterisk när det väl brister.
Jag känner mig som en hemsk mamma, en hemsk flickvän och en hemsk matte som inte längre orkar försöka hålla ihop. Jag vill helst av allt avskärma mig från allt och stänga av internet, telefoner och all annan koppling till omvärlden bara för att få vara ifred, kanske krypa upp i ett hörn och bara gråta hysterisk.

Hur blev det såhär…