Livet

När det brister…

För er som tittar in för att läsa en glad och inspirerande blogg får jag tyvärr be om hoppa över det här inlägget och titta in en annan dag istället för just nu just denna natt måste jag få säga precis som det är just precis nu…

Efter drygt 6 månader med extremt lite sömn känner jag mig utmattad och tom, jag mår dåligt över att jag fortfarande inte får på mig knappt några av mina gamla kläder än, att jag fortfarande har så ont i kroppen efter olyckan att jag ibland bara vill lägga mig ner och dö! Att jag har en sambo som sover sig igenom de högsta av barnaskrik gör det inte bättre någon stans och jag känner hur arg jag är på honom och hur jag önskar av hela mitt hjärta att han inte heller kunde sova. Men istället sover han natten igenom 8-9 tim per natt. Jag känner hur jag mer och mer tappar orken för det mesta, hur min annars underbara skaparlust sakta tynar bort. Jag vaknar på morgonen efter några fjuttiga timmars sömn och spenderar morgonens timmar att mest orka hålla mig sig på benen samtidigt som jag ser till att min son och mina hundar har det bra. Har jag tur har jag fått lite energi lagom till att jag ska hämta Tindra och därefter försöker jag hinna med något, vad som helst innan mannen kommer hem och kvällen närmar sig.

När barnen sover och hundarna är rastade sitter jag i soffan bredvid en allt för ofta sovande man och där sitter jag och stirrar på tvn medan huvudet jobbar på högvarv med att gå igenom allt jag inte hann idag heller. En timme eller två går sen vaknar sonen och jag går in, putter in nappen och lägger om honom. Kryper ner i sängen och ligger och lyssnar på hans andning och ibland på hans missnöjda tjut tills han somnar om. Funderar ofta på om det är värt att somna eller om jag skulle gå upp och städa…
När jag äntligen somnat är klockan ofta 5-6 och sonen vaknar igen. En stund senare ligger han i min famn och blir struken över ryggen för att somna om, då ringer mannens väckarklocka som snoozas ett par gånger och därefter smälls det i garderobsdörrar och sonen är oftast klarvaken.
2 timmar senare vaknar dottern och jag är glad att jag lyckats ligga och halv sova medan jag underhållet sonen med diverse saker under morgonen. Ja sedan är den igång dagen som följs av natten som spenderats vaken till största del.

Sen händer något som gör att det hela inte längre är hanterbart. Jag är på håret att förlora en av mina finaste och ovissheten har ätit upp mig inifrån. Ännu fler sömnlösa nätter och på allt detta en oro och ständig kamp mot tiden. Jag trodde botten var nådd för längesedan men jag ser mig själv utifrån hur samlad och lugn jag kan verka och inser hur jag för varje gång blir mer och mer hysterisk när det väl brister.
Jag känner mig som en hemsk mamma, en hemsk flickvän och en hemsk matte som inte längre orkar försöka hålla ihop. Jag vill helst av allt avskärma mig från allt och stänga av internet, telefoner och all annan koppling till omvärlden bara för att få vara ifred, kanske krypa upp i ett hörn och bara gråta hysterisk.

Hur blev det såhär…

20121125-000205.jpg

11 reaktioner till “När det brister…

  1. Skickar en stor stor och varm kram! Jag vet att d känns tungt och jobbigt nu men du klarar det. Utifrån d jag läst om dig på bloggen så verkar du vara en väldigt stark person! Och dålig mamma, flickvän och matte är du verkligen inte. Man får lov att vara ledsen ibland, även svag ibland och gråta är inte fel att göra. Det behövs ibland, låta tårarna rinna. Känns bättre efteråt. Håller tummarna för att allt ska bli ljusare snart!

  2. Älskade du. Önskar jag var mammaledig så jag kunde hjälpa dig.
    Jag har lite semester under december, kanske kan jag hjälpa dig med något? Kanske Nea eller någon av hundarna komma hit och bo i några dagar så att du får lite lugn och ro?
    Kanske kan jag komma dit och ta ut killarna och hundarna på promenad så du får lite egentid?
    Säg bara till, vi löser det mesta!

  3. Åh vännen!!

    Sömnbrist är en tortyrform. Att få allt för lite sömn kan driva folk till mental sjukdom. Inte konstigt att du mår dåligt och att du inte klarar motgångar nåt vidare. Fast samtidigt vet jag ingen som hade klarat de senaste dagarnas katastrof bättre oavsett sömnmängd.
    Du är allt annat än en dålig människa och du ÄR stark. Och även de starka måste få vara svaga ibland.
    Om det finns minsta lilla, eller stora, jag kan göra så säg till. Jag gör det mer än gärna! ❤❤❤

  4. Vad modig du är!! Att skriva om precis det alla småbarnsmammor känner titt som tätt, fast kanske sällan erkänner mer än för de närmaste. Och som sådan förstår jag precis hur du känner dig. Hoppas verkligen, verkligen dina nätter blir bättre snart för utan sömn är det svårt att glädjas ens åt de finaste sakerna. Kram!

  5. Det är inte så lätt att vara småbarnsförälder, jag känner igen mig i allt du skriver. Sömnbristen gör en sur och grinig, den lilla energi som finns går till barnen och förhållandet tar stryk. Adderar man dessutom en olycka till allt detta är det helt förståeligt att du mår som du mår. Och även om man helst av allt vill vara perfekta mamman, flickvännen osv och klara allt själv, kan räddningen kanske vara alla underbara vänner som du verkar ha. Lite hjälp sådär för att återfå balansen i vardagen. Ta hand om dig!

  6. Men du… du är ju helt slutkörd, och det är verkligen inte konstigt. Dags att säga stopp, gå i strejk ett tag. Antingen gör du bara det du absolut måste under dagarna, och ser till att M tar över en del av det andra och så delar ni på resten. Han måste, åtminstone en period, och det är inte förhandlingsbart! Eller också går du i strejk helt och hållet, rym och låt andra få ta hand om alltihop ett par dagar. Jag tror du har så många runt dig så att de löser det tillsammans. Framför allt MÅSTE du få sova ut. Jag är inte jätteförtjust i uppmuntrande tillrop som ”du är så stark”. Nej, det är inte säkert att du är starkare än någon annan, man är ofta så stark som man måste om man inte ser något alternativ. Men i längden håller det inte utan avlastning. Jag vet alltför väl hur det lätt slutar om man går omkring med glada masken för länge, utan att säga till att man måste ha hjälp.
    Ta hand om dig själv, om nu ingen annan gör det.

  7. Åh jag känner igen mig i vartenda ord! Själv skulle jag inte våga skriva ut det! Du är modig! Man får vara hysteriskt ledsen och arg ibland, det är jag emellanåt och det känns bättre för en stund!
    Många kramar från mig!!! Jag hoppas som många säger att man kommer starkare ur det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s