Hund · Livet

Med samma glädje och värme i själen…

Så var han hemma igen, äntligen!

En av våra finaste som har legat på intensiven i nästan en vecka och som har haft dom finaste av änglar som vakat över honom där uppe. Varenda människa jag möter eller pratar med kan inte förstå, förstå hur han kunde överleva det där hemska hemska han varit med om. Men det gjorde han, ja det gjorde han!

Svårt att ta in ibland men nu när han är hemma känns det mer verkligt på något sätt. Han lever och han är hemma hos sin familj med samma glädje och värme i själen som han lämnade oss för en stund. Vi myser, kelar och pratar han och jag utan att yttra ett ord så vet vi att vi känner likadant…

Ang mitt förra inlägg så antar jag att bägaren var på tok för full och det rann över. Jag behövde få ur mig och jag behövde lätta på det som tryckte och efteråt kändes det mycket bättre. Ni ska veta att jag är envis, så fruktansvärt envis och ibland (oftast) vill jag klara av allt själv. Ibland måste även jag inse att det inte går och trots att det är svårt måste jag tala högre, ja rent utav skrika ibland. Vartenda ord som skrivits till mig har värmt mitt hjärta och det hjälper lite att faktiskt veta att man inte är den enda som låter det brista ibland, så TACK till er alla för all er kärlek ♥