Jag har världens finaste kille som igår förgyllde min dag genom att ge mig min 30 års present några veckor i förtid. Igår kom han hem med ett stort tungt paket och i paketet låg min alldeles egna Nikon D90!!! Trodde jag skulle svimma där ett tag och hur lycklig kan man bli för materiella ting egentligen!? Väldigt kan jag meddela!!! Ja nu älskar jag ju honom även om jag inte fått den men om möjligt så ännu mera efter den perfekta födelsedagspresenten ♥

Och för er som undrar vad det är som pågått med en fotograf i huset så kan jag äntligen avslöja att på Lördag kommer vi vara med i Aftonbladets bilaga Härligt Hemma!! Känns otroligt roligt och lite pirrigt att vi ska vara med där, artikeln handlar om Theos säng som vi ju byggt själva och där kommer finnas lite steg för steg hur man kan gå till väga om man själv vill göra en egen spjälsäng. Så till er alla nyfikna där ute så bara måste ni köpa hem Aftonbladets Härligt Hemma på lördag!!!

♥

Vill bara tala om för er att jag är kvar här, jag fick ta en rätt så ofrivillig paus från bloggen dels på grund utav att min kamera gett upp. Den slutade fungera och det ser dessvärre ut som att den har lämnat mig efter 5 års troget samarbete. Känner mig tom och naken utan den och en viss sorg för att inte längre kunna dokumentera vår vardag som jag vant mig vid. En ny kamera kommer att införskaffas förr eller senare men tiden där emellan känns oviss och konstig. Ni får nog helt enkelt nöja er med min mobilkamera till en början så får vi se hur det löser sig…

Den andra orsaken till min frånvaro är den kroniska smärtan som helt och hållet tagit över de senaste dagarna. När värken är sådär okontrollerbar svämmar känslorna ibland över då jag minns den där dagen i juli som den var igår. Jag minns hur jag satt framför ratten med Tindra vid min sida och sjöng då bilen framför tvärnitar och självklart gör jag likadant. Jag minns smärtan och känslorna som sekunderna efter kommer då den första smällen träffar mig och även hur den andra smällen från bussen kändes. Jag ser busschauffören i ögonvrån som knackar på rutan och öppnar min dörr och på något sätt försöker få kontakt med mig och jag minns hur jag samtidigt har slitit ur Liten ur bilstolen och håller henne hårt i famnen och hur hon sitter och fingrar i min svarta maskara som rinner ner längst kinderna. Jag minns hur jag försökte förstå vad larmcentralen sa till mig i luren samtidigt som jag förtvivlat väntade på polisen, hur brandmännen omringar mig i bilen och diskuterar hur vida dom behöver klippa upp bilen eller om det går att få ut mig ändå…

Jag kan fortfarande känna smärtan för den känner jag varje dag, hela tiden. Jag minns varenda liten detalj av den där dagen i juli för snart 2 år sedan och jag minns hur fullkomligt underbart det var att vara smärtfri. Hur enkelt det var att ta på sig gympadojjorna och baggenbältet och jogga runt Knös med hundarna, hur jag kunde gå långpromenader flera gånger i veckan och hur jag kunde kampa med mina hundar vid träning, hur jag kunde sitta på huk för att leka med min dotter och hur jag kunde lyfta henne utan att känna gråten i halsen…

Men nu är verkligheten annorlunda och jag kommer förmodligen alltid att få leva med en viss smärta men eftersom jag en stark individ kan jag inte bara sitta ner och beklaga mig, jag måste kämpa kämpa för att komma vidare och för att hitta en väg att förverkliga mina drömmar trots allt detta och sakta men säkert börjar det klarna mer och mer. Jag hoppas för allt i världen att det kommer bli bättre och att jag inte ska behöva ge upp utan att det är jag som kommer att vinna och gå starkare ur det här…

För er som varit nyfikna om vad som varit på gång sen den där fotografen vart här så kan jag avslöja att det är på fredag det händer och imorgon ska även ni få veta exakt vad det är! Så spännande!!

♥