Eftersom jag har en riktigt off dag idag och inte kommer få nått gjort tänkte jag bjuda på min förlossningsberättelse från Tindra. Den har legat på bloggen i snart 2 år utan att ha blivit publicerad och för att friska upp minnet inför vad som komma skall så är det väl ändå dags att låta den se bloggens ljus…
Den 19 april spenderade jag hela dagen med att storstäda då S & A skulle komma hit på middag med sin lille Sam. Middagen flöt på och någonstans längs vägen började jag få ”förvärkar” och eftersom de flesta jag visste gått med förvärkar länge tänkte jag inte så mycket på det.
Vi satte oss i soffan för lite efterrätt och jag tyckte att det blev aningen mer intensivt men fortfarande helt ok. Jag tror att Sandra satt och småflinade åt mig emellanåt. Efter att de åkt hem laddade vi ner en värkmätare till Mattias Iphone för att testa inför de riktiga värkarna. Då kom värkarna med 6 min mellanrum och när vi ringt och kollat med min mamma ringde vi in till förlossningen som bad mig ta ett bad eller en dusch och något att stoppa i magen.
Vi gick ner till duschen och jag stod där krampaktigt med duschen och vägrade låta Mattias gå ifrån mig för jag ville absolut inte bli lämnad ensam. Fick i mig en skål med flingor efter det och vi ringde in igen då de kom tätare och tätare. Denna gången bad de oss komma in och jag satte mig ner framför datorn för att meddela här på bloggen att det var dags att åka in, utan större lycka dock så M hjälpte mig. Och den där väskan som jag skulle packat klart var ju så klart inte klar så även den packades av M i lite panik.
Bilresan in var verkligen inte behaglig på nått sätt och varje litet gupp kändes som ett jätte hål. När vi kom fram var det alldeles stilla och vi fick hjälp på en gång. Vi mätte hjärtljud på bebisen och kollade vikt och så, 3cm var jag öppen. Fick frågan om jag ville ta ett bad och det ville jag!!
Låg i badet med lustgas ( vilket jag inte alls fattade till en början och blev sjukt besviken på då jag trodde den skulle ta bort smärtan till en viss del men som bara gjorde mig groggy) och halvsov mig igenom värkarna från ca 01 till 7-8 på morgonen då det helt plötsligt bara forsade ut vatten i vattnet. Hade jag stått upp hade det varit precis så där som på film när det bara forsar ut på golvet.
Efter en undersökning hade jag öppnat mig ytterligare och vi räknade ut att vi nog skulle vara föräldrar vid 12-13 tiden. Jag fick förfrågan om epidural lite senare och jag nickade hysteriskt då jag knappt kunde prata och knappt ville öppna ögonen. Efter en massa tid och efter flera olika försök tog dom in en läkare som var expert på ”svåra patienter” och han lyckades få in nålen rätt och när den började verka, HERREGUD vad skönt!!!
Jag fick en paus och kunde äntligen gå och kissa och stoppa i mig något att äta, något jag knappt själv minns. Det enda jag mindes efteråt var att jag var uppe och tittade ut genom fönstret. Men bilden säger ju allt…
Och ja det är ok att lägga sig ner på golvet och gapskratta, det bjuder jag på!
Efter ytterligare tid men värkar och lustgas och nya läkare som jag bara hörde rösterna på ( då jag absolut inte ville öppna ögonen ) visade det sig att jag var fullt öppen och krystvärkarna började komma. Och fy fan i h*lvetet vad ont det gjorde och som grädde på moset fick jag kramp i benen som sköterskorna försökte massera bort men som bara gjorde det hela värre. Bebisen ville inte riktigt komma ända ner och Mattias bad om att få springa bort och köpa nått ätbart innan de satte värkstimulerandedropp på mig. Stackarn hade inte ätit på nästan ett dygn. – Ja men skynda dig på för om en halvtimme är du pappa! sa barnmorskan och Mattias sprang med andan i halsen för att hinna tillbaka, vilket han så klart gjorde.
Sen satte det igång på riktigt och jag krystade för glatta livet medan barnmorskan gång på gång sa – Åhh nu ser jag huvudet och den är lika blond som sin mor!! eller – Snart kommer huvudet, tryck en gång till nu bara. När hon sagt det där som för mig lät som en miljon gånger trodde jag att jag skulle strypa henne för det kom ju inte nått j*vla huvud hur mycket jag än tryckte på!
Men så plötsligt kom huvudet och i nästa krystvärk kom kroppen och de la upp henne på mitt bröst och jag frågade ivrigt vad det blev? -Vänta lite ska vi bara fixa ordning, fick jag till svar och jag frågade igen utan vidare svar och tittade på Mattias och frågade honom. – En tjej, tror jag. Eller jag är inte säker, sa han och ville inte säga säkert i fall han sett fel. M fick klippa navelsträngen och därefter bekräftade sköterskorna att det var en flicka! Mattias fick hålla det lilla flickebarnet medan jag gick och kissade och därefter fick hon ligga på mitt bröst medan vi mest bara satt och flinade och tittade på det lilla miraklet! Efter 17 timmar var hon äntligen här!
Det är helt klart det största jag varit med om i hela mitt liv och vi har blivit mamma och pappa till världens finaste lilla Tindra!! Efteråt sa Mattias att -Tänk det här ska du göra igen. Och jag svarade -Nä, eller jo kanske, eller jo.
Tindra endast några minuter gammal, född 19.35 2010-04-20
Ja, nu sitter jag här nästan 2 år senare med en liten i magen och bara går och väntar på den där dagen då förlossningen ska sätta igång! Jag tror ju inte att den här gången kommer bli alls som sist och förhoppningsvis slipper vi vänta i så många timmar. Kroppen är ju mycket mer redo denna gången så jag hoppas att det går rätt fort fast ändå inte för fort. Och jag hoppas att jag ska ha mer krafter så jag kan vara något mer medvetande än vad jag var med Tindra.
För er som vill gissa datum får ni gärna göra det så ska jag sätta samman kön och datum lite senare. Roligt att se vem som får rätt…
Tassar & små tår... 