Herregud så hopplöst det kan kännas ibland! Det här med vikten börjar kännas ganska tjatigt i mitt egna huvud vid det här laget. Det känns som att jag bara står och stampar och hur mycket jag än försöker så räcker det inte riktigt. Jag pendlar mellan 64-66 kg och har gjort det de 2 senaste månaderna. Tänkte först att det var helt ok eftersom vi åker på lite småförkylningar i mellan åt men nu efter flera veckor känns det inte ok längre!
Jag vill ha en riktig boost och verkligen känna att jag får resultat när jag är duktig. Jag vet inte riktigt hur jag ska nå dit än bara. Eftersom jag har en ”pisksnärtskada” i nacke och rygg kan jag inte träna normalt vilket är oerhört frustrerande för mig som mer än gärna tränar och rör på mig. Den gör ju också att jag inte alltid orkar eller kan röra på mig så mycket som jag skulle vela. Så ni förstår, jag kommer liksom ingen vart. Kroppen verkar vid det här laget ha vant sig vid min kost så även om jag äter bra så blir det inget minus.
När jag går ner lite blir jag jätte glad och tycker att jag lägger manken till men nästa gång kan det lika gärna vara ett plus så just nu känner jag mig bara trött och less på vikten och godissuget är större än någonsin!
Behövde bara få ur mig det för det ligger och gnager i huvudet på mig…
Tassar & små tår... 
Kanske simning kan vara nåt? Snällt mot kroppen men ändå motion liksom. Bara en tanke, träning är ju inte mitt ämne direkt.
Hade så gärna simmat!! Tyvärr så har jag ingen barnvakt åt Theo så det blir nog inget med det.
Så var det för mig också – hur jag än försökte så stod det still och helt plötsligt var det plus. Jag blev väldigt trött på det och dumt nog gav jag upp. Letar fortfarande efter motivation till att fortsätta…
Men någon gång måste det ju vända tycker man ju – du har ju fått grymt bra resultat så här snabbt efter senaste lille godingen (läs bebisen ;)) tycker jag!
Ja, jag är otroligt glad för att det gått så bra hittills men precis som du skriver så är jag rädd för att tappa orken och ge upp. Jag själv trivs inte som jag är just nu och vill känna mig lättare i kroppen.
Hoppas att det vänder både för dig och för mig ❤
Jag har det ju likadant och har vägt mer eller mindre samma sak (+-2 kilo) sedan innan sommaren. Nu kanske det börjar lossna. Jag hoppas det… Fast det nämner jag inte i bloggen, för då blir det bara pannkaka 😉
Jag vet att det varit tufft Kicki och nu förstår jag precis! Håller tummarna för oss båda och du är helt makalös som kämpar så, önskar att jag också hade kunnat springa och ta ut mig ordentligt för visst är det frihet! Kram!!
Jag har ett helt annat problem. Jag bara rasar i vikt! Väger just nu 47 kilo. Min lilla är fem månader gammal och min andra dotter är 1,5 år. Vissa dagar äter jag ordentligt och andra får jag i mig knappt nånting. Mycket att göra med två småbarn och väldigt jobbigt att jag blivit så smal. Kläderna bara hänger på mig. Vill gärna gå upp men vad ska jag göra? Jo alla säger ”men ät då!”, inte så lätt när tiden inte räcker till.
Förstår precis det där med att man inte hinner äta, speciellt inte med två och dina är ju lite mindre än mina med vilket innebär ännu mera jobb för dig!
Vi alla är ju olika och oavsett om man behöver gå ner eller upp i vikt är det ju lika jobbigt när man inte själv trivs i sin kropp. Håller tummarna för att det blir bättre snart!!!
Sitter i samma sits som du, fruktansvärt frustrerande.
Vill hitta orken & inspirationen igen, men det är inte lätt när det går åt fel håll efter att det gått åt rätt så länge!:/
Nä, man tappar liksom suget att kämpa på men vi ska väl inte vara allt för ledsna för förr eller senare så vänder det nog!
Kram på dig!!!