Läkeprocessen…

Igår när jag och Nea promenerade bort till dagis slog det mig att vi faktiskt snart är inne i december och Nea har på sin höjd varit halt 2-3 gånger!! Vad jag minns av förra hösten/vintern så var det ett evigt haltande och några promenader var det ju knappt på tal om. Jag är övertygad om att hennes syskon har en stor del i läkeprocessen då hon är mycket mer aktiv över lag och då hon får sina vilodagar hemma medan de andra är i hundgården en stund. Förhoppningsvis gjorde jag ett kanon jobb i somras med att muskla upp henne ordentligt vilket också bidrar till hennes goda hälsa. Hjärtat fylls med glädje när jag tänker tillbaka på fjolårets tråkiga nyheter och ser var vi är idag! Veterinärens ord om att aldrig få cykla, aldrig få ta långpromenader, leka med andra hundar eller få jobba ordentligt känns väldigt långt borta just nu…

Självklart vet jag att jag alltid kommer få tänka annorlunda med henne och att rehabilitering alltid kommer finnas i hennes liv men att hon mår bra trots alla tråkiga nyheter vi fick får mig att må ännu bättre. Min älskade vän!