Han som lärde mig älska…

I år skulle han ha blivit 9 år 11 juni närmare bestämt, han som startade allt, han som gav mig gråa hår och han som lärde mig älska villkorslöst. För varje år som går skulle det bli lättare, lättare att bara minnas de fina stunderna och lättare att förstå varför just han var tvungen att lämna oss. Men för varje år som går så blir det bara svårare, svårare att acceptera att han inte längre finns hos oss…

Jag minns en av de första gångerna Sandra skrev om oss i sin blogg, det var strax efter att han blivit vår på riktigt och hon skrev att det var så rätt och precis så kände vi med! Han hade inte bara tagit sig in i våra liv utan i våra hjärtan också. Av någon anledning fick vi inte behålla honom och varför vet jag inte, det ända jag vet är att han alltid bor kvar i våra hjärtan.

I december fyller Nea 5 år och det skrämmer mig. Mest för att det var hans sista år i livet. Han lämnade oss på sin 6 års dag och även om det kanske känns löjligt så är jag någonstans lite rädd, rädd att hon inte ska få vara med mig längre än så. Hon är min länk till honom, hon bär vidare hans arv och hon vet precis vad jag gick igenom den där dagen för 3 år sedan.

Grattis på födelsedagen min vän! Ber om ursäkt för att det dröjde men jag var helt enkelt inte stark nog. Du är så otroligt saknad och jag kommer alltid vara tacksam för allt du gav mig. Ta nu hand om alla våra saknade fyrbenta vänner och lova att aldrig glömma mig!