Om bara en månad ska Lillebror skolas in på dagis, mycket tidigare än vi planerat men eftersom att jag inte riktigt kan jobba extra på grund utav min rygg och nacke så får det helt enkelt bli så. Känns bitterljuvt då det efter över 3 år känns lite skönt att få komma ut och jobba igen samtidigt som det skrämmer mig lite då mina förutsättningar inte alls är de samma som när jag slutade för mammaledigheten. Jag kommer göra mitt bästa och hoppas att kroppen är snäll mot mig.

Till en början ska jag försöka ta mig tillbaka och funkar inte det är väl tanken att jag ska hitta något som gör det. För er som inte vet har jag startat företag med mina tårtor, Sockersöta smulor för att vara mer exakt, något som känns super kul och förhoppningsvis ska kunna finnas till hands och bringa mer energi. Jag börjar försiktigt och känner mig för hur det är att vara företagare, lite som en bisyssla skulle man väl kunna säga ( och nu tänker de allra flesta av er: för hon har ju absolut tid med en bisyssla!!?? ) kanske låter knäppt men jag tror att jag behöver det och förhoppningen ger det något mycket större än jag någonsin kunnat drömma om!

Den andra delen i det hela är ju att släppa taget om Lillebror, den lilla killen som följt med mig överallt de senaste året ( och året innan dess ) han som legat i vagnen under hundlägret, blivit buren av diverse vänner, som varit med på utflykt, suttit på köksbänken medan jag bakat, som hållt humöret uppe mest hela tiden och skrattat sig igenom olika situationer. Just han måste jag till viss del släppa taget om! Det skrämmer mig att missa hans första steg att inte vara där när de viktiga sakerna faller på plats. Liten har jag haft turen att följa tätt och nära i hennes 3 första år och det är jag så otroligt tacksam över!

Så nu försöker jag spendera de återstående veckorna hemma så mycket som möjligt för att andas och njuta av lilla Lillebror…