Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta, min bästa vän, min fina lilla tjej. Du som aldrig någonsin lämnat min sida, som alltid varit nära nära och som älskat mig i vått och torrt. Jag kan liksom inte riktigt ta in vad som hänt. Allt gick så fort och allt känns så fel, för bara några veckor sedan var du precis som vanligt och vi promenerade, tränade och tävlade, filosoferade om våra stordåd i framtiden. Nu bara finns du inte mer…
Du gav mig så mycket kärlek, så mycket glädje och jag är evigt tacksam för allt du lärt mig. Jag vet att det kommer en dag då jag bara minns allt de fina med dig men just nu är sorgen för stor och för svår. Det tomrummet du lämnat efter dig är så otroligt stort och värken i mitt hjärta är så tung. Jag kan fortfarande se dig varje dag, när hundarna får mat trots att din plats är tom så ser jag dig sitta där, jag ser dig vid min sida i allt jag gör. Jag ser dig ligga på trappen och lapa sol, jag hör dina tassar trippa efter mig när jag stänger om mig på toan, jag hör din glada lilla svans som slår mot golvet så fort jag rör mig, jag ser och hör dig så tydligt än men hur hårt jag än önskar så kommer du inte hem…
Varför kommer du inte hem…
För alltid i mitt hjärta min älskade lilla vän ♥
Tassar & små tår... 