Så gick andan ur mig, allt jag kämpat så hårt för att hålla tillbaka och allt jag kämpat så för att inte låta bryta ner mig har tillslut kommit ikapp mig. Brevet som jag så länge väntat på men ändå inte velat ha det har äntligen hittat sig hit med de tunga orden att jag är utförsäkrad att jag fått avslag finns nu svart på vitt i min hand. Allt jag kämpat så för att mota bort har slagit tillbaka och jag kan inte längre hålla gråten och hopplösheten borta. Jag känner mig matt, svimfärdig och illamående. Börjar förstå varför matlusten knappt finns kvar och varför illamåendet inte släpper.
Det känns som att man hela tiden jobbar i motvind, allt jag vill är att gå vidare hitta ett nytt jobb som jag faktiskt klarar av som ger mig möjlighet att få en lön i tid till att räkningarna ska betalas. Ett jobb som inte ser min skada som ett hinder. Jag vill gå till jobbet och göra något jag trivs med och kunna komma hem och fortfarande ha orken att umgås med mina barn, att laga mat och att promenera mina hundar.
Jag vill slippa gå till läkaren stup i kvarten och förklara hur jag mår, förklara samma saker som jag gör varje gång, jag vill slippa fightas med myndigheter om min rätt att få ersättning för en skada som inte är självförvållad. Jag vill känna mig lika mycket värd som människan bredvid mig. Jag vill slippa höra andra prata om mina problem och begränsningar och istället höra om mina tillgångar och hur mycket jag har att tillföra.
Vem hade inte blivit knäckt av att försöka behålla sin livsglädje samtidigt som myndigheter vänder en ryggen på löpande band, talar om för en att man är för frisk för att vara sjuk men för sjuk för att vara frisk?
Jag var en tjej i mina bästa år som precis blivit mamma och som levde varje dag energifylld. Jag tränade och tävlade med mina hundar, hängde på hundklubben och tog långpromenader i skogen. Jag jobbade och tjänade rätt ok med pengar. Jag inredde hemmet, fixade och målade. Lekte med min dotter och gjorde utflykter kors och tvärs.
Allt det förändrades när jag plötsligt stod först i en seriekrock. När jag tillslut förstått att jag kommer få leva med kronisk smärta. Om ni tror att det knäckte mig så har ni fel, jag beslutade mig istället för att kämpa för att inte låta någon sätta sig på mig och så fick det bli. Jag kämpade varje dag i 2 år, vissa dagar har varit tyngre en andra men jag har alltid vaknat upp till en bättre dag nästkommande morgon tills idag.
Idag gick det inte längre att hålla tillbaka allt det där…
Tassar & små tår... 
Åh vännen. Jag vet en del om kronisk smärta, men inte i närheten av det du lever med. Iaf inte längre. Jag hoppas, och tror, att det vänder för dig snart. Att nya möjligheter öppnar sig för dig och att du får må bättre i kroppen och själen. Som du vet är jag hemma om dagarna än så länge så det är bara att ringa, messa, dyka upp här eller be om besök så finns jag där vilken dag du än vill och på vilket sätt du än behöver.
Tack Sandra!
Det värmer att veta att du finns där ute ❤ vore mysigt att ses någon dag och bara prata bort några timmar.
Kramar ❤
Alla styrkekramar till dig!
Du är en sådan inspirationskälla och så duktigt på massa saker:-)
Hoppas att det snart vänder och att du kommer att må bättre!
Kram
Tack snälla Mariah!
Så otroligt glad jag blir över att höra att jag är en inspirationskälla!
Jag hoppas innerligt också att det snart vänder.
Kramar ❤
jag är med utförsäkrad, våra politiker gör allt de kan för att anställa cancer patienter de sista dagarna, gärna gräva upp mormor också och berätta att mormor minsann dog förtidigt och bör kunna arbeta något år till innan det är dags för att somna om. Myndigheter är tyvärr människans största fiende plötsligt, det vi alla betalar för att de ska existera och hjälpa dem som behöver…att vara sjuk är detsamma som att vara smuts i Sverige. Sverige är allt annat än det vi växte upp i. Ett land där man föraktar och misshandlar sjuka. Hur man kan utförsäkra en sjukskriven person är helt horribelt, fullständigt horribelt. Det värsta är att sittande riksdag, ALLA partier är för att fortsätta denna misshandel. Vad ska man göra…Förstår din frustration, din ångest och hur tungt allt är, jag är där med och därför kommer jag aldrig sluta kampen att försöka tala om hur det ligger till ständigt för resten av mitt liv, kanske en dag leder det till förändring, om inte så har man iaf försökt.
Vi får prata vidare på en runda nån dag. Ta hand om dig Nadia. Kram
Ja precis Peter!
Man har ju hört innan hur sjukt illa folk har blivit behandlade när de blivit sjuka men det är väl inte riktigt förns man själv hamnat där som man riktigt börjar förstå vilka svin dom faktiskt är! Inte konstigt att det finns så mycket aggressioner mot de olika partierna när folk som är sjuka ska behöva slåss och kämpa bara för att få rätt till en normal framtid. Många orkar ju tyvärr inte kämpa då de är mycket bara att ta sig igenom dagen med smärta. Försöker hitta orken att fortsätta slå tillbaka.
Att du är utförsäkrad är en skam, pinsamt rent ut sagt! Varför skulle inte du ha rätt till en inkomst lika mycket som din granne? Trodde vi betalade skatt för att hjälpa de som verkligen behöver det men det är väl bara en illusion som dom vill att vi ska tro på när sanningen egentligen är långt därifrån.
Tack desamma! Kramar ❤
Så hemskt att läsa Nadia – jag lider med dig! Och kanske är det fel tillfälle, men jag vill också pusha dig att inte ge upp kampen för att en dag bli smärtfri! Jag hade själv en allvarlig nackskada för flera år sedan – jag var helt och delvis sjukskriven under flrea år, flera månader så dålig att jag bara kunde vara ur sängen några minuter i taget och konstant under tung medicinering. Om jag hade trott på läkarna hade jag varit lika dan i dag… Istället är jag fullt frisk! Den sjätte läkare och den tolfte sjukgymnasten kunde hjälpa mig, men samtliga dessförinnan var överens om sin diagnos och framtidsprognos… Så ge inte upp kampen om att en dag bli smärtfri – kanske, kanske går det och i så fall är det värt varje droppe av svett, blod och tårar som föregår den!
Kram Åsa
Absolut Åsa! Just nu känns det extra tungt men jag ska försöka hitta tillbaka till min kämpaglöd och förhoppningsvis får jag också en dag bli smärtfri. Det kommer jag aldrig sluta kämpa för trots att det ibland känns extra tungt när motgångarna är många.
Kramar ❤
Kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt tungt och hopplöst det måste kännas. Och vet inte riktigt vad jag skulle kunna säga som skulle hjälpa ens det minsta heller. Men jag hoppas verkligen att tiden läker, att smärtan kanske faktiskt lättar, åtminstone något, och att du får ork till allt det du vill och längtar efter… Kram. ❤
Tack Yohanna!
Dina ord i sig ger tröst vilket faktiskt känns otroligt skönt. Bara att veta att det finns människor som bryr sig är guld när man dagligen har kontakt med myndigheter som inte vill ta i en. Jag hoppas också att jag en dag känner lättnad istället för smärta.
Kramar ❤