Så gick andan ur mig, allt jag kämpat så hårt för att hålla tillbaka och allt jag kämpat så för att inte låta bryta ner mig har tillslut kommit ikapp mig. Brevet som jag så länge väntat på men ändå inte velat ha det har äntligen hittat sig hit med de tunga orden att jag är utförsäkrad att jag fått avslag finns nu svart på vitt i min hand.  Allt jag kämpat så för att mota bort har slagit tillbaka och jag kan inte längre hålla gråten och hopplösheten borta. Jag känner mig matt, svimfärdig och illamående. Börjar förstå varför matlusten knappt finns kvar och varför illamåendet inte släpper.

Det känns som att man hela tiden jobbar i motvind, allt jag vill är att gå vidare hitta ett nytt jobb som jag faktiskt klarar av som ger mig möjlighet att få en lön i tid till att räkningarna ska betalas. Ett jobb som inte ser min skada som ett hinder. Jag vill gå till jobbet och göra något jag trivs med och kunna komma hem och fortfarande ha orken att umgås med mina barn, att laga mat och att promenera mina hundar.

Jag vill slippa gå till läkaren stup i kvarten och förklara hur jag mår, förklara samma saker som jag gör varje gång, jag vill slippa fightas med myndigheter om min rätt att få ersättning för en skada som inte är självförvållad. Jag vill känna mig lika mycket värd som människan bredvid mig. Jag vill slippa höra andra prata om mina problem och begränsningar och istället höra om mina tillgångar och hur mycket jag har att tillföra.

Vem hade inte blivit knäckt av att försöka behålla sin livsglädje samtidigt som myndigheter vänder en ryggen på löpande band, talar om för en att man är för frisk för att vara sjuk men för sjuk för att vara frisk?

Jag var en tjej i mina bästa år som precis blivit mamma och som levde varje dag energifylld. Jag tränade och tävlade med mina hundar, hängde på hundklubben och tog långpromenader i skogen. Jag jobbade och tjänade rätt ok med pengar. Jag inredde hemmet, fixade och målade. Lekte med min dotter och gjorde utflykter kors och tvärs.

Allt det förändrades när jag plötsligt stod först i en seriekrock. När jag tillslut förstått att jag kommer få leva med kronisk smärta. Om ni tror att det knäckte mig så har ni fel, jag beslutade mig istället för att kämpa för att inte låta någon sätta sig på mig och så fick det bli. Jag kämpade varje dag i 2 år, vissa dagar har varit tyngre en andra men jag har alltid vaknat upp till en bättre dag nästkommande morgon tills idag.

Idag gick det inte längre att hålla tillbaka allt det där…