Lilla Kanin hittades så gott som förlamad i hela bakpartiet en eftermiddag. Vi förstod inte alls vad som hänt och han var alldeles matt. Jag ringde akuten men de hade fullt så vi fick avvakta med att ta honom till veterinären och under tiden låg han i min famn mest hela tiden. Blev matad, badad och ompysslad. Jag har aldrig någonsin träffat en kanin som honom, han påminner så otroligt mycket om en hund och han tycker om oss otroligt mycket.

När jag väl lyckades få en veterinärtid fick jag höra att det nog var bäst att låta honom somna in. Och jag som är så otroligt känslig och som tycker det är så hemsk att ta ett liv från någon som för övrigt är pigg och glad, jag grät som ett litet barn och kom in på kliniken med gråten i halsen och tårarna rinnande ner för kinderna. Fick träffa läkaren som tittade, lyfte och bände på Lilla Kanin och pratade med honom precis som vi. Eftersom att han fortfarande hade lite känsel kvar gav han oss hopp, hopp om att lite medicin skulle göra susen för vår vän. Jag torkade tårarna och viskade till Lilla Kanin att allt skulle bli bra.

Satte mig i bilen något chockad över att ha honom kvar hos mig. Åkte raka vägen till apoteket och hämtade ut medicinen. Kom hem och bäddade ner oss i soffan där han somnade som en stock…

Nu efter lite mer än en vecka sitter han upp själv, använder bakbenen om än lite vingligt och både äter och dricker själv. Den lilla mirakel kaninen svarade fint på medicinen och börjar sakta likna sig själv igen. Han och jag kommer alltid minnas dagarna han låg svag i min famn, då han blev stilla badad i handfatet och de gånger jag fått i honom vatten som han annars inte orkat dricka.

Ni vet den där blicken av tacksamhet, den har jag sett hos honom många gånger under denna tiden och jag förundras över hur storhjärtad han är vår Lilla Kanin ♥

♥