För exakt ett år sedan låg jag inne på förlossningen för tredje gången, bara en liten stund innan vi fick träffa vår efterlängtade lilla Lillasyster…
Här är de sista bilderna jag tagit med varje barn först med Liten, sedan Lillebror och den sista med Lillasyster. På de två sista bilderna var värkarna igång och jag var bara några timmar ifrån att vara klar med förlossningen…
Jag vaknade som vanligt av att jag haft svårt att sova och var fruktansvärt kissnödig. Gick upp en stund själv innan barnen vaknade och satte mig i soffan. Sedan kom dom tassandes en efter en och kröp ner med mig i soffan. Där satt vi en stund och jag började känna av lite molande värk och allt kändes lite extra tungt. Skakade av mig det och plockade fram frukost till Liten & Lillebror. Medan de satt och åt fick jag riktigt ont och försökte känna efter om det var förvärkar igen…
Värken avtog inte utan smög sig på och det började kännas jobbigt att koncentrera sig när barnen pratade med mig. Jag skickade sms till M att de nog kanske var på gång. Han åkte förbi och hämtade upp min mamma som skulle passa barnen. Det blev snabbt intensivt och jag hade svårt att göra annat än att andas mig igenom smärtan. Inte långt efter kom dom och då var vi snabba att få med oss väskan och in i bilen…
Det tog en evighet att åka in till Borås och jag minns hur frustrerad jag var medan han la på pengar på parkeringen. Hur ont det gjorde och hur lång tid den där biljetten tog, sedan skulle vi sakta ta oss in på förlossningen. Jag pausade, vaggade fram några steg och pausade igen. Vi kom in och möttes av en sköterska som gav oss ett undersökningsrum och bara en liten stund efter kom barnmorskan in för att undersöka mig. Hon stannade upp och tittade på mig sedan sa hon att vi nog kunde hoppa över undersökningen och direkt gå upp på förlossningen om jag orkade gå. Och så gjorde vi, sakta traskade vi bort mot förlossningen och jag stannade och pustade och frustade igenom värkarna på vägen dit…
En snabb undersökning senare var vi på gång och hon konstaterade att vi förmodligen inte skulle hinna med någon mer smärtlindring än lustgas så den bad jag om på en gång. En praktikant kom in och presenterade sig och frågade om hon fick närvara. Helt ok för mig bara ungen ville ut tänkte jag. Hon satte sig vid min sida där M satt och de började prata… Jag minns vagt att dom pratade om att de var tredje gången och att det var så spännande. Jag andades igenom lustgasen och kände hur hon tryckte på, skrek till och ville börja krysta på en gång. Barnmorskan sa att jag absolut inte skulle börja krysta utan att jag skulle hålla emot. -Det går för fort Nadia du måste hålla emot! så sa hon, flera gånger. Hur i helvete ska jag kunna hålla emot tänkte jag, hon vill ju ut!
Denna gången visste jag precis hur jag skulle använda lustgasen med långa långsamma andningar och jag har aldrig upplevt den lindringen av lustgasen innan som jag gjorde då. Det kändes som en liten bit av himlen och de sekunderna emellan värkarna var absolut ljuvliga. Jag hörde allt runt omkring så klart och jag kände hur nära det var…
Efter några värkar började jag förstå hur jag skulle hålla emot och det krävdes krafter jag inte visste att jag hade men jag gjorde det. Samtidigt hörde jag hur praktikanten frågade mig frågor och hur M förklarade saker för henne. Allt jag kunde tänka var håll käften ser du inte att jag inte kan svara, jag har lite annat att koncentrera mig på…
Sedan hände något märkligt, jag kände precis hur hon skruvade sig neråt och jag kunde inte hålla emot längre skrek något i stil med att nu kommer den och så tryckte jag på i ett vrålskrik. Sedan hördes det mest vackraste ljudet som finns, det där allra första skriket. Hon var här…
En helt ljuvlig liten tjej såg ljuset för första gången och vi fick en liten flicka för andra gången. Lyckan när ett barn föds kan man inte beskriva, det är liksom det finaste som finns och den bästa känslan man någonsin kommer få uppleva. Ett nytt litet liv som var lika perfekt som sina syskon. Det vackraste och största i livet och där låg hon i famnen och knorrade…
Lika rund och mjuk som en liten Shar Pei med alla sina veck…
Ett litet underverk…
Nybliven 3barns pappa ♥
Den där brickan som typ är det ljuvligaste som finns…
Ja så var hon här och där satt vi inne på rummet med en liten Lillasyster på bröstet. Pratade om hur perfekt hon var och vad hon skulle tänkas heta. Vi satt där i några timmar och bara höll om henne, myste på hennes lilla huvud och tittade på hennes skrynkliga små fingrar. Efter ett tag fick vi komma upp på BB och jag och Lillasyster gjorde oss hemmastadda och vinkade hejdå till pappan som åkte hem till Liten & Lillebror…
Natten var omtumlande med en liten tjej som ville äta precis hela tiden och som var riktigt frustrerad över att magen var så tom. Efter en rätt så sömnlös natt för oss båda så kom dom äntligen, de där nyblivna storasyskonen som förväntansfullt ville hälsa på sin Lillasyster…
Liten hade ju beställt en Lillasyster och lyckan när hon mötte sin lilla Lillasyster för första gången, kärlek från allra första stund…
Lillebror var lite mer avvaktande och försökte ta in den där lilla minimänniskan som låg där, när hon började gny tyckte han att det var lite jobbigt att hon blev ledsen…
Sedan fick vi åka hem och det kändes så skönt att ha klarat av ännu en förlossning. Det vackraste i mitt liv hade jag med mig hem och där i baksätet i bilen satt dom alla tre på rad, mina tre små hjärtan…
♥
Grattis på 1års dagen älskade lilla vän! Vi älskar dig mest i hela världen vår fina lilla skatt!!!
Tassar & små tår... 