Första långpromenaden utan hennes sällskap.
Så otroligt tomt, så otroligt tungt men också så berikande. Vet inte vad jag skulle gjort om inte dessa två fanns. Vin han dundrar på som vanligt och har inte ett bekymmer för världen. Men Nea, hon vet. Hon stannar, läser av och kollar så jag är ok. Hon ler med hela tandraden och slänger sig handlöst ner i marken för att bli klappad. Hon kramas och hon tröstar på ett sätt som ingen annan kan…
Det tomrummet hon lämnat efter sig. Dom som alltid varit en trio, det känns så fel att se dom som två…
Den där promenaden som var så fruktansvärt känslosam var nog precis det vi behövde alla tre…
Mina fina Blå ♥
♥
Vi saknar dig!
Tassar & små tår... 