Mattias kom hem från jobbet igår med något som irriterade ögat och efter flera timmars pillande och ögonsköljande bestämde vi oss för att åka in till akuten. Vi åkte hemifrån runt kl: 01.00 och blev vidare skickade till Gamlestan där en läkare plockade ut något glasliknande mikroskopiskt ur ögat. Bedövning, salva och en jätte lapp för ögat  senare kunde vi åka hem och klockan hade passerat 03.00. Blev väckt vid 07.20 av Mattias som skulle upp till jobbet och bad mig boka tid på vårdcentralen då ögat fortfarande inte kändes bra. Nu har vi varit där och fått remiss till Mölndal lite senare idag för att en riktig ögonläkare ska kolla på det rödsprängda ögat.

Och för er som tror att vi haft nog med otur så kan jag berätta att vår väg håller på att rasa ihop. För er som inte vet så ligger vårt hus i slutet av en liten grusväg och på ett ställe kör man över en liten bäck, där är nu två jätte gropar som bara väntar på att få rasa. Om/när detta händer finns det ingen möjlighet att ta sig till eller från huset med bil. Det jobbiga är att det varken är vår väg eller kommunens så det finns ingen som vill veta av problemet med vägen heller!! Vart vänder man sig då liksom??

Till råga på allt så är jag enormt svullen idag, har inte varit det på några dagar vilket har varit underbart. Skulle tro att det beror på nattens bilresa och väntan i väntrummen. Som tur är har jag en otroligt händig karl som just nu försöker fixa vägen provisoriskt helt själv med ett öga rödsprängt och svullet. Tycker så synd om honom just nu…

Nea tycker nog att det är lite väl mycket drama här hemma för tillfället och skulle mer än gärna gå tillbaka till våra slappa meningslösa dagar i soffan. Hon älskar att ha husse hemma just nu men så fort dom kommer in somnar hon som en stock  i soffan. Om vår lilla skrutta bara visste vad som väntar ;0)

En annan lite smått irriterande sak är ju att Sam bestämt sig för att bli ett aprilbarn, absolut inge fel i det, men vi är många som väntar på hans ankomst och det skulle vara himla skönt med en god liten nyhet just nu. Ju längre Sandra går över tiden desto mer inser jag att det troligtvis kommer bli så även för mig…