I går åkte jag och Nea en sväng förbi Sandra för lite hund/bebisprat och lite fika. Trevligt som vanligt och en massa funderingar på det som väntar oss båda två ganska snart. De blåa fick röja lite på ängen till deras förtjusning innan vi gick in och fikade.

Om det inte vore för Neas ändrade beteende så hade jag nog inte funderat speciellt mycket på mina hormonsvängar, hade nog inte vetat att dom helt plötsligt dykt upp.

När hon helt plötsligt lägger sig i vardagsrummet när jag lagar mat och inte vid golvlisten till köket börjar man ju ana oråd (brukar vara i köket något inte går som planerat och det händer att man blir lite upprörd) eller hennes små smygande som aldrig funnits där tidigare när jag höjer rösten. Caddy var expert på att små smyga in på toan när vi höjde rösten åt varandra men Nea har aldrig riktigt brytt sig tills nu då. När jag sitter och lipar i soffan till något tv program (just nu rätt ofta till förlossningskliniken) smyger hon upp i knät försiktigt och tröstar.

Att hon är Mattes lilla gris har alltid varit tydligt men nu är hon mer än så, fastklistrad skulle jag nog vilja säga. Hennes beteende påminner mycket om tiden efter Caddys bortgång fast utan sorgen. Fantastiskt hur hon känner av mig och vakar över mig extra noga just nu, det är av ren kärlek och tillgivenhet som hon finns hos mig varje minut.

Min älskade lilla Blå!!