Jodå, nu är det nog banne mig LÖP på gång!!

Jag tycker att jag har sett lite små tecken här och där under dagarna nu och att Nea har rasat i pälsen nu under en tid borde ju vara en ledtråd. Hon har börjat tvätta sig där bak betydligt mycke oftare och nogrannare än vanligt, hon kissar oftare, är mycket mer mammig och både Caddy och Milou har luktat lite misstänktsamt på henne. Nu har ju jag aldrig haft tik innan och vet inte riktigt allt men visst ser jag en förändrig i min lilla tjej. Lagom till Sofiero eller Partille kanske hon löper då, typiskt men vad ska man göra? Hoppas att hon inte ser allt för hemsk ut eller att hon ställer till det för någon av pojkarna för det vill jag ju inte!

I onsdags var Pernilla här med Nemo & Sigge och hälsade på. Jätte trevligt trots mina nedsatta funktioner och jag saknar verkligen våra kurstillfällen ihop… Att Nemo har blivit en stor pojk är ingen snack om saken. Han lyfter på benet och springer ikapp med Sigge för att pinka över. Han blir även bara vackrare och vackrare ju längre tiden går! En stilig grabb det där!! Tack för en trevlig förmiddag Pernilla!

Igår kom Linda hit med både bullar och blomma!! Vi lät killarna busa av sig lite först men Caddy sträckte sig och ville inte alls fortsätta så vi la honom uppe på verandan och tog ner Nea istället och Milou började genast nosa på henne ( vilket han annars inte brukar utan bara busar ) men blev tillsagd och släppte det genast för att börja busa. Efter en liten stund gick vi in och fikade och hundarna fick varsitt jätte ben av Linda som var väldigt uppskattat! En lååång pratstund blev det och när hon senare hade åkt landade jag i soffan där jag mer eller mindre blev liggande hela kvällen.

 Min smärta håller fortfarande i sig på ungefär samma nivå som innan men jag känner att jag blir något rörligare för varje dag så jag hoppas att det bådar gott för framtiden. Humöret varierar ganska mycket och vissa tidpunkter känns det som att jag skulle kunna göra ( nästan ) vad som helst medans jag vid andra tillfällen har så ont att det gör ont att bara ligga stilla och tankarna vandrar iväg till olycksdagen och vad som kunde ha hänt… Men jag vill själv påstå att jag är ganska stark och inte låter mig fastna i sådan tankar någon längre tid. Men visst kommer det ta tid innan man är helt återställd både fysiskt och psykiskt….

Nä, nu visar Nea tydligt att hon behöver ut och kissa för 3:e gången nu på morgonen… Löp kanske!?